funderar på varför stoltheten är större än sanningen, varför kan man bara inte se varandra för dem man är istället för att misstro varandra in i det sista, att sabba det bästa för att man inte blir betrodd, att tänka jag måste bättra mig och säga det, men bli anklagad och nedskjuten påvägen dit.
livet är allt bra virrigt, tur att man bara lever en gång, eller?
