stolt eller dum

funderar på varför stoltheten är större än sanningen, varför kan man bara inte se varandra för dem man är istället för att misstro varandra in i det sista, att sabba det bästa för att man inte blir betrodd, att tänka jag måste bättra mig och säga det, men bli anklagad och nedskjuten påvägen dit.
livet är allt bra virrigt, tur att man bara lever en gång, eller?

Hej tillbaka här efter 2 års paus, så tyckte det var dags att uppdatera lite
jaha så vad har hänt då? mycket mycket, men allt går nog inte att skriva här,
då skulle jag nog cencureras och lönnmördas (damn you girl).

men börjar lite soft med att berätta hur vi har det nu,
kidsens mor har flyttat till STHLM så nu har jag dem på heltid lovely =)
vi stormtrivs och kidsen klarar av att vara själva de nätter jag jobbar,
du är bäst Simon som tar hand om din bror.

jobbet då,
ja vad ska man säga. skitsnacket från vissa bara fortsätter, men nu verkar det bara vara 3 st kvar,
men jag har kommit på en rolig grej; om jag ler jätte mycket och nickar åt dem
så blir det extremt stirriga och nervösa, inte svara på det de säger utan bara nicka och le. =P

kärleken de senaste 2 åren då, hmmm ja den delen får jag som sagt hoppa över,
den har varit strange och full av besvikelse, glädje, svek och ja allt som kan hända då man inte kommunicerar. men man börjar ju bli van med att leva i ovisshet.
men ska nog lyckas få rätsida på den oxå, bara fortsätta att lyssna, lära och förstå.

nu ska det väl inte dröja 2 år till nästa inlägg, =)

Vilse?

funderar på om livet går i cirklar? om man följer miljöer och människobeteenden man känner igen och därför hamnar i samma situationer om och om igen,
tänkte på just det här och bestämde mig för att ta en helt ny väg och ska ge mig ut på upptäcksfärd
det kändes spännande och helt nytt, härligt =) men ju mer jag gick så började jag känna igen mig.
har vi människor ett sådant uppfostringsmönster så alla får samma "normala" beteendemönster?
känner mig vilse i en värld jag känner och kan.

vakna

sömn är överskattat, sovit 15 min på 2 dygn så börjar bli lite små seg.

dags att vakna nu och se verkligheten, det blev inte som det var tänkt.
i verkligheten får inte prinsessan sin prins, utan får nöja sig med grodan.
den goda fén talar inte sanning och de onda har inte vårta på näsan.
kärleken är inte blind och trohet är en bluff.
skurken avslöjas inte i slutet och hjälten blir inte hyllad.
prinsen på den vita springaren får rida tills han får skavsår, för den gode prinsessan
vill inte bli räddad, hon har fullt upp med fylle kvällar och att tillfredställa sina lustar.

läste en forskningsartikel om gener hos människor, där stod det att mannen har en gen
som gör att dom ständigt är på jakt. där ser du Anonym, mannen är en ständig sökare. HA

vägra

har fått kommentarer som lyder, man ska vara nöjd med det man har, och man ska inte kräva så mycket, 
Är inte det lite typiskt svenskt, att vara nöjd och bara låta livet susa förbi, lite jag vill inte störa eller synas, ursäkta mig stilen? för när man blir nöjd då börjar tristessen, missförstå inte nu man kan vara tillfreds och känna allt som gör en nöjd, men man måste nog utmana och utmanas.

exempelvis när jag var in till örebro med lite reklamationer, en soffa till Ikea ett par skor till Ica Maxi en ipod till El-giganten och en väska till Mega. stod på varje ställe och hävdade min rätt till reseersättning enligt kkl och fick höra många nejmen och suck, men tillslut vart det samanlagt 1280kr i ersättningar. man ska våga ta försig och våga stå för sina rättigheter, inte vara tyst och foga sig.

nä man ska nog sträva efter livet man ska nog inte vara nöjd utan söka, vad man söker är upp till var och en. men var inte nöjda! låt ingen sätta sig på er kuva er inte stå rakryggade och ta för er, men visa respekt och medkänsla inte meningen att ni ska köra över någon eller såra, bara vara ärliga mot er själva och andra.

att inte vara nöjd

är vi människor skapta för att leva i en lugn trygg tillvaro eller är vi ständigt på jakt efter fart och spänning.
jag tror vi letar efter det som eggar oss, ja eller skrämmer oss. vi vill bli utmanade få bekräftelse och synas. även dom som är tysta och blyga vill inget hellre än synas. vi vill ta plats men kanske inte vet hur.
jag tror vi är på jakt efter något varje dag men man vill ändå vara trygg och hur går det ihop? det känns som man jagar nya utmaningar men man vet inte vilka man vågar inte springa från tryggheten och om man vågar så tror jag man är fast i ett liv där man är rotlös ständigt sökande. nä vi behöver utmaning spänning och trygghet samtidigt och hur får man det i riktiga livet? man kan ju alltid skapa en falsk sådan upplevelse genom
skräckfilm, varför ser man det? jo för att man vill få en känsla av spänning, uppskrämdhet och ändå ha trygghet i sin soffa med filt och vänner.

blir det bätttre

Tänkte på en sak, om man misslyckas med ett långt förhållande hur stora är egentligen oddsen att man ska lyckas med ett nytt? menar vad skulle bli skillnad?
om man levt typ 13år tillsammans så borde man ju iaf ha något gemensamt så man kan ju inte säga att det ny förhållandet skulle bli bättre för att man passade bättre eller har mer gemensamt.
alltså torde oddsen vara ganska små. eller det kanske beror på vad som orsakat uppbrottet, otrohet, svek kanske man skulle kunna ändra på, men kan man det`? och gör man det? och har det hänt engång så varför skulle det bli annorlunda? eller är man dömd för livet?
beror uppbrottet på att man träffat någon ny, då borde ju oddsen vara låga på att man efter en stund även då letar nytt. `sökare.` kanske störst chans att den som blir dumpad för en ny skulle klara sig bäst i ett nytt förhållande.
beror uppbrottet på tristess, svartsjuka eller andra känslor, så borde det ju bli samma sak igen, för när vardagen kommer och de små saker man gillat börjar bli saker man irriterar sig på, då kommer osäkerheten
och då flyr man förmodligen.
för har man inte lyckats att välja kärleken varje dag, för det måste man. när tristessen och vardagen kommer då måste man välja kärleken varje dag för att det ska fortsätta.