härliga kommentarer och åsikter på förra blogglägget, gillar hur ni tänker, eller dom flesta en del tänker inte alls, men det är ju inte mitt problem ,utan deras och kanske regeringens(med tanke på psykatrins öppenvård=) på tal om regeringen man kan rösta på vad som helst låter det som, alla lovar mer jobb och grönare skogar, skillnaden ligger väl i bidrag mot utförsäkring. en hemsk tanke är att sd får 6 % ,! till alla er som röstar på dem, så säger jag bara tänk till eller stanna hemma usch.
nu till något helt annat
pratade med en god vän här om dagen och passade på att ge lite goda råd gällande förhållande(som om jag skulle vara rätt person till det) vi pratade även om snällhet och omtanke, att alltid ställa upp på sin medmänniskor, ibland kanske för mycket? undrar hur mycket man får tillbaka, hur mycket energi man spenderar som antingen misstolkas eller aldrig kommer åter, att finnas när man behövs men att glömmas när man behöver, kanske måste man skrika för att finnas, men då tar man nog för mycket plats, och hur olika det tolkas ens omtanke beroende på vem man ger den till, som till någon man tycker mycket om eller har tyckt mycket om, då blir reaktioner allt från suck till vad nyfiken du är eller svartsjuka .fast man bara menar att visa omtanke eller uppmärksamma personen. men som sagt det är ju i betraktarens öga som tolkningen görs, och ibland blir det inte som man tänkt sig.
Det är riktigt dj…a skrämmande att sd får 6 %, man undrar ju vad folk tänker med - eller rättare sagt – man häpnas av att det finns så mycket folk som lever i avsaknad av hjärnaktivitet.
SvaraRaderaMan kan ju undra vad det beror på? Är det en ny generation som har missat att läsa historia i skolan? Är det för att inget annat parti vågar diskutera frågan? Har svenska folket av någon anledning blivit mer ”lättmanipulerade”? Har vi slutat tänka eller har vår hjärnkapacitet helt enkelt blivit lägre?
Och till något helt annat:
Jag är en snäll, omtänksam vän som ställer upp i vått och torrt (i alla fall om jag får säga det själv). Jag har på sistone upptäckt att det inte är förrän man själv behöver stöttning som man märker vilka man har som riktiga vänner. Då en anhörig gick bort blev det uppenbart vilka som verkligen fanns där. Som den ”goda” människa jag är :) försökte jag komma på anledningar till varför vissa inte fanns vid min sida. Kan det vara för att folk inte vet vad de ska säga eller hur de ska bete sig? Eller är det helt enkelt så att de flesta bara tar utan att ge något tillbaka, fast att vi inte märker det förrän det händer något allvarligt?
Ska man hitta något positivt med detta så har jag insett vilka jag kan räkna med, jag slipper ödsla min energi på några ”energitjuvar”. Har man en gång tappat mitt förtroende är det näst intill omöjligt att få det tillbaka. Det ”värsta” var dock att en sk vän gav sken av att ställa upp då andra fanns in närheten. På fyllan gick det bra att erkänna inför mig att hon inte gjort det, trots att jag poängterade att det var sant men att det vore trevligt om hon visade det när hon var nykter så var det aldrig något som införlivades…… I mina ögon har man då sjunkit så lågt att den personen är för mig inte värd ett smack. För mig är det obegripligt hur man kan försöka ”göra sig till” (även i nyktert tillstånd) inför andra utan att skämmas inför sin sk vän. Har du någon bra tanke om det beteendet?
Allt som oftast får jag höra att jag har pojkvänner och att det dessutom varierar ganska ofta och så vitt jag vet har jag inte haft ett förhållande på länge - Som sagt - det är i betraktarens öga som tolkningen görs. Jag bara konstaterar att det är svårt att ha vänner av motsatta könet eller rättare sagt – skulle vara svårt om man brydde sig om vad andra tror och tycker.
Det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig!