hopplöst att försöka förstå livets mening, eller varför man ska kastas mellan hopp och förtvivlan.
trodde jag hittat en vän som gav mig energi och lycka men verkar som det ebbar ut i en missförstådd kort bekantskap, hoppas inte, men jag har en tendens att lyckas förvirra alla, även mig själv, kanske är jag otydlig eller så är jag för öppen med tankar och känslor, varför ska allt man säger och känner vara så rätt men bli så fel, känna kyla och vara utfryst av sig själv, ständigt klippa varje tråd av lycka för att skylla varje misslyckande på sig själv, sakta ta ett steg bort från allt som gör en glad.
skrev förut idag att man kanske träffar 2-3 personer i ens liv som det bara känns så rätt att umgås med, nu pratar vi vänner inte partners, personer som utan att säga något bara fyller en med lycka och energi, energi som delas utan att man tar den från den varandra, den bara fylls på.
Anna är en sådan person som berikat mitt liv de senaste 6 åren och fortfarande gör det, vi pratar högst 1gång i månaden men det änns som vi aldrig lagt på luren utan vi fortsätter där vi slutat utan krav eller skuld, som en gemensam själ.
nåja var inte detta jag skulle skriva om först haha, men men,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar